The ward handlar om Kristen, en ung flicka på 50-talet, som efter att ha bränt ned ett hus hamnar på ett mentalsjukhus. Redan där har vi ett vinnande koncept. Mentalsjukhus är läskiga. Mentalsjukhus på femtiotalet är ännu läskigare. Lägg då till ett spöke till det. Ett spöke på ett mentalsjukhus på femtiotalet borde vara dödsläskigt. Filmen var inte dödsläskig, däremot lyckades den hålla mig intresserad till slutet.
Kristen stöter på spöket redan under sin första natt på avdelningen och sedan börjar de andra flickorna där försvinna en efter en. Kristen kämpar för att lösa mysteriet med spöket medan hon försöker hitta de som är borta. Personalen är däremot anmärkningsvärt obrydda om de saknade flickorna.
Spöket ser lagomt läskigt ut och lobotomeringar och elchocker är alltid obehagligt, det känns däremot som att de hållit tillbaka, den borde ha varit mer skrämmande. Ett stort minus är att Kristen trots trauma och droger alltid ser fräsch och nysminkad ut. Inte ens i duschen rinner sminket bort.
Slutet av filmen kan i och för sig göra detta faktum helt tillåtet men jag tvivlar på att filmskaparna tänkte på det. Det är nog bara en sån där efterlämning från Dallas där Sue-Ellen alltid vaknade upp nysminkad trots att hon egentligen skulle se ut som en regnbågsfärgad panda om hon sov med den mängden smink på sig.
Är filmen då sevärd? Absolut, om man gillar spöken, mentalsjukhus och 50-talet och kan bortse från perfekta lösögonfransar trots elchocksterapi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar