Wrong Turn (2003)

Chris är på väg till en jobbintervju men vägen är blockerad av en trafikolycka och han försöker ta en alternativ väg genom bergen i West Virginia.

Det är en smal grusväg och han lyckas krocka med en stillastående bil tillhörande fem vänner som fått punktering. Med båda bilarna ur körbart skick bestämmer sig Chris och tre av de andra att gå för att hämta hjälp. Tyvärr är de enda människorna inom gångavstånd en hög med muterade, inavlade idioter som samlar på kroppsdelar.

Det här är inte en av de bättre filmerna med inavlade mutanter och det är väldigt förutsägbart vilken ordning alla ska dö i. Trots att väldigt många försvunnit i det bergsområdet är det ingen som hittat igen mutanternas stuga där flertalet av offrens bilar står fullt synligt på gården. Inte heller har det enorma skrotupplaget där resterande offers bilar förvaras hittats, trots att det lätt skulle upptäckas om ett räddningsteam
hade tex en.... helikopter.

Mutanternas hus var däremot helt vidrigt med de rätta inavlade tillbehören. Mutanterna i sin tur var inte lika äckliga, det var lite för tydligt att de var sminkade. Någon som var genuint äcklig var gubben på macken som saknar tänder och dreglar.

White – Curse of the Melody (2011)

Pink Dolls är en tjejgrupp i Sydkorea som inte lyckas slå igenom. När de flyttar till nya lokaler hittar de ett videoband med tidigare okänd låt på som deras manager beslutar att stjäla till tjejerna.

Efter att de framfört sången blir de omedelbart kända. Däremot uppstår slitningar mellan tjejerna när de tävlar om vem som ska vara gruppens frontfigur. Snart börjar de en efter en falla offer för otrevliga olyckor.

Vid det här laget har det kommit många asiatiska skräckfilmer med mörkhåriga spöken som slemmar runt på väggar, tak och i tv-apparater. Den här spökfilmen är helt nytänkande! Med sitt vithåriga spöke som bara krälar på golvet...

Man har sett hela spök-temat femtioelva gånger. Det som skiljer den här filmen från de andra är väl att man får en liten inblick i musikvärlden, men är man inte det minsta införstådd med den Sydkoreanska kulturen kring pojk- och tjejband kan den nog lätt te sig som väldigt underligt. Men det är ju inte filmskaparnas fel då de i första hand inriktar sig på den asiatiska publiken.

Inte så skrämmande film men vill man ha ett litet spökmysterium till tonerna av Koreansk pop är den helt rätt.

The Abandoned (2006)

Marie Jones är adopterad och 40 år gammal får hon veta vem hennes mor var. Hon reser ensam till bondgården i Ryssland som föräldrarna ägde för att få veta mer om sitt ursprung.

Den här filmen har dubbelgångarezombies, svin, spöken och språkbegåvade ryssar. Ta hennes far till exempel; han var en rysk bonde som dog på 60-talet och kunde tala utmärkt engelska. Tur det, annars hade ju hans spökes tjatande om familj gått Marie helt förbi. Tag line är ”Death never runs out of time”. Ja, han verkar ju ha ägnat sin tid som död åt språkstudier.

Dålig film, okej skådespelare, en plot som kunde varit bättre genomförd. Ja, det är spöken, ja det är lite blod och ett äckligt gammalt hus men jag höll på att somna av uttråkning. Slutet fick mig faktiskt att skratta lite. Ett uppgivet skratt.

Scourge (2008)

Jesse återvänder hem till småstaden där hon växte upp. Där träffar hon Scott för första gången på flera år och deras gamla kärlek flammar upp igen.

Tyvärr så vaknar även en urgammal parasit som dödar sig igenom flertalet av stadsborna. Scott blir oskyldigt anklagad för dödsfallen och tvingas gömma sig från lagen samtidigt som han försöker stoppa parasiten.

Det här är en film där dom har tänkt till och gett huvudkaraktärerna bakgrundshistorier och även monstret har ett förflutet som man får veta allt eftersom. Men dom hade verkligen inte behövt anstränga sig för det gör ändå inte att filmen blir bra.

Parasiter som denna har en hel orden med tuffa män efter sig. Tyvärr glömdes det bort att det låg en fängslad parasit under stadens kyrka och bara väntade på att någon skulle råka släppa ut den. En ordensmedlem dyker upp mitt i filmen men istället för att ta tag i situationen så fjantar han runt och spinkar genom fönster. Som tur är har parasiten en svaghet och det är elektricitet. Oroa dig inte, det är inte en spoiler för det får man veta under filmens första minuter.

För övrigt så tar sig parasiten in genom naveln utan att skada kläder eller lämna ett sår. Man kommer dessutom inte ihåg att något klämt sig in i ens mage. Enda tecknet på att man har den är att man börjar rapa, fisa och vilja ha fet mat...

…...ursäkta mig medan jag går och stoppar fingrarna i ett eluttag.

The House of the Devil (2009)

Föreställ dig att du är ”barnvakt” åt en äldre kvinna, i ett gammalt hus på landet. Du har ännu inte träffat kvinnan så du vet inte exakt var i huset hon är.

Gör du:

A: Sitter snällt i fyra timmar och tittar på tv och hoppas att damen ska sova bort tiden.

B: Samma som A fast beställer pizza efter en timme.

C: Tar en liten rundtur och snokar runt i stängda rum, rotar igenom lådor och provar glasögon,

tar på dig freestyle och spelar biljard för att sedan dansa runt med hög musik i öronen och flaxa vilt med kroppsdelar så du slår ner inredning.

Filmens huvudkaraktär Samantha väljer alternativ C. Tyvärr. Sånt gör mig irriterad och jag kände att jag tappade intresse för filmen. Förutom en viss rätt chockerande händelse tar det 75 minuter innan det händer något annat än att hon lallar runt i huset och äter dålig pizza. Hade inte filmen haft den rätta 80-tals känslan hade den varit värdelös, men tack vare en väl genomförd miljö och soundtrack så blev den inte helt olidlig.

The Last Exorcism (2010)

Pastor Cotton Markus har länge predikat och utfört exorcismer. Efter att ha blivit förälder börjar han tvivla på sin egen gudstro och när han får höra om en pojke som dött under en exorcism vill han genom att filma en dokumentär hjälpa andra barn från att möta samma öde. Han berättar för kameran att hans exorcismer bara är på låtsas, men att folk behöver tro för att kunna gå vidare i sitt liv.

Han tar med sig det lilla filmteamet till en familj ute på landet bestående av en far, sonen Caleb och dottern Nell. Fadern tror att Nell är besatt. Cotton behandlar fallet som han gjort vid alla tidigare exorcismer och låtsas fördriva en demon från flickan. Han visar innan för kameran hur han riggar rummet med specialeffekter för att upplevelsen ska bli trovärdig. Efteråt lämnar Cotton och filmteamet gården och allt verkar frid och fröjd. Tills Nell dyker upp på deras motell mitt i natten.

The last exorcism får en att undra ända till slutet ifall Nell verkligen är besatt eller inte. Skådespelerskan Ashley Bell ger ett trovärdigt intryck som naiv och söt 16-åring som sedan förvandlas till en skrikande, skitig och blodig ung dam.

Jag kände medan jag såg filmen att oavsett om den skulle ha ett övernaturligt element eller inte så var den ändå intressant. Nells far är sådär obehagligt religiös efter sin frus bortgång och man vill att pastorn ska lyckas hjälpa familjen på mer än ett sätt för de är alla tre så tydligt skadade.

Plus i kanten för den episka stående bryggan.

Vanishing on 7th street (2010)

Detroit drabbas av strömavbrott och folk försvinner spårlöst, kvar finns bara det dom hade på sig. Luke, Paul, James och Rosemary klarar sig allihop och tre dagar senare stöter de på varandra i en kvarterspub. De har alla lärt sig att för att inte bli tagen av Skuggorna måste man ha ljus, men dagarna blir allt kortare och energikällor som batterier och generatorer tappar kraft fortare än dom borde. Det gäller nu för de fyra att försöka överleva trots att deras ljuskällor håller på att sina oroväckande fort.

Första halvan av den här filmen är bra. Jag tyckte det var härligt att följa karaktärerna när skuggorna kröp närmre och spänningen steg. Men sen kändes det som att det var dags för mig som tittare att få veta mer om mysteriet. Paul talar om ön Roanoke och dess öde; hur en hel koloni med Engelsmän försvann spårlöst på 1500-talet och ordet ”croatoan” fanns inristat i en stolpe. Men sen tar det slut på förklaringar och karaktärerna fortsätter att irra runt i jakt på ljus.

Slutet var en total besvikelse för mig och jag blev faktiskt arg på hela filmen som lurat mig att sitta och titta och tycka den var bra för att sen kasta en totalt värdelös upplösning i ansiktet på mig.

YellowBrickRoad (2010)

År 1940 gick försvann hela småstaden Friars befolkning när de vandrade upp för en bergsstig. De som senare återfanns hade antingen frusit ihjäl eller bilvit brutalt mördade.

68 år senare följer en liten grupp människor i deras fotspår för att ta reda på vad som egentligen hände uppe på berget.

Jag tyckte att filmen verkade riktigt intressant och fortsatte tycka det de första tio minuterna. Sedan insåg jag att den aldrig skulle vara så bra som jag trodde. Tydligen blir deltagarna i expeditionen konstigare och konstigare, men det får man aldrig se som tittare. Inte förrän en av dem blir totalt psykotisk och mördar en av de andra. Därefter märker man att folk kanske inte har alla hemma längre, men det blir ändå inte bra. Filmen lyckas inte fängsla en med karaktärernas mentala sammanbrott utan man sitter bara och väntar på att de ska dö en efter en. Ända fram till sista 30 sekunderna av filmen satt jag och väntade på en förklaring på vad som hände Friars befolkning men svaret på det (om man nu kan kalla det ett svar) är så otroligt dåligt och luddigt att jag var totalt otillfredsställd.

Konceptet är jättebra men utförandet så otroligt dåligt. Att klippa tånaglarna i en och en halv timme hade varit mer underhållande.

Follow my blog with Bloglovin

The Walking Dead

Äntligen har säsong två startat och jag rekommenderar verkligen alla som inte sett första säsongen än att sätta sig ned och njuta. Denna otroligt bra serie är ett måste.

I väntan på andra säsongen såg jag AMC's Webisodes som även de hade den rätta Walking Dead-känslan. Det är en liten prolog och utspelar sig alltså just innan säsong ett.

 Det är sex avsnitt som alla är mellan 3 -5 minuter långa.

Heartless (2009)

Jamie Morgan har alltid levt tillbakadragen på grund av ett stort, hjärtformat födelsemärke i ansiktet. Han har dock sin familj som älskar honom, men när hans mamma blir brutalt mördad av demoner faller hans värld samman.

Jaimes högsta önskan är – förutom att få tillbaka sin döde far – att få träffa någon att älska, som älskar honom tillbaka. Men han är övertygad om att hans födelsemärke gör detta omöjligt. När han får chansen att bli av med sitt ”handikapp” tar han den, trots att han vet att han ingår ett avtal med djävulen. Snart kräver avtalet att han dödar en ung man och Jaime måste välja mellan att själv torteras, eller ta en annan persons liv.

Jag brukar ju inte spoila slutet och tänker väl inte göra det direkt nu heller, men jag vill säga att filmen har en twist som varken är oväntad eller ovanlig. Men det gör inte filmen dålig för det, utan jag kände att det var helt logiskt att filmen hade den vändningen.

Lite saker finns det nog att gnälla om, som att födelsemärket varken ser ut som ett hjärta eller är särskilt äckligt. Sedan så har en gängledare blivit av med sin hand och ersatt den med... inte en klo eller ett avsågat hagelgevär eller ens en motorsåg utan.... en antik, vass, kort tentakelsak med tre blad. Låter det tufft? Det är det inte. Det ser riktigt töntigt ut när han ska försöka slåss med den.

Men alla de sakerna hade jag överseende med för filmen var bra och intressant ändå.

Den har en lågmäld och gripande känsla trots dess övernaturliga element och en del rätt äckliga scener.

Tråkapa

Mitt första möte med Terror på Elm Street 1 var faktiskt när jag var sju år gammal och av misstag såg Filmkrönikan. Filmen var ny och de recenserade den där. Efter det var jag helt inställd på att om jag var vaken när klockan slog tolv skulle något hemskt hända. Scenen de visade var nämligen den där Glen ligger i sängen, klockan blir tolv och en hand drar ned honom genom madrassen, det sprutar enorma mängder blod och hans mamma skriker helt hysteriskt. Sjuåriga jag höll på att skita knäck men kunde inte sluta titta och filmen de visade ett klipp från efteråt handlade om apor. Min lilla barnhjärna flätade ihop apor med blod och skrikande mammor och på grund av det tycker jag inte om filmer med apor/gorillor etc. Däremot fick det mig inte att ogilla skräckfilmer. Som tur är. Apfilmer däremot klarar jag mig bara bra utan. Jag är inte rädd för dem, men de tråkar ut mig något otroligt mycket. Så nej, jag har inte sett någon av King Kong-filmerna och tänker inte göra det heller.

Deadline (2009)

Brittany Murphy spelar Alice som är rätt trasig efter att ha blivit utsatt för hemska saker av sin före detta pojkvän. För att komma undan från allt och få ro att skriva lånar hon ett ensligt hus på landet och planerar att stanna där i en vecka. Redan från stunden hon sätter foten i huset märker man att det är något fel och så fort hennes väninna lämnat henne ensam där börjar hon höra saker. Snart hittar hon upp till vinden där hon snubblar över mini DV-band. De passar i hennes egen filmkamera som hon tagit med sig och hon tar pauser från skrivandet för att titta på innehållet. De första banden visar ett lyckligt par med ett barn på väg men snart blir deras förhållande ansträngt och konstigt. Alice blir övertygad om att kvinnan – Lucy – spökar i huset och försöker berätta vad som hänt för henne. Alice bryter nästan ihop men bestämmer sig ändå för att stanna för att få veta sanningen om var husets tidigare ägare tog vägen.

Filmen lyckades få mig att vilja veta både vad som hänt Alice tidigare och vad som hände med Lucy och hennes man David. Den hade dessutom en rätt så mysig skräckstämning. Det är helt klart en film som är värd att se om man vill ha något lite lugnare i skräckväg.

La horde (2009)

En grupp med poliser beger sig till ett nedgånget hyreshus för att hämnas sin mördade kollega. Där finner de gänget ansvariga för mordet men poliserna blir övermannade. Gangstrarna beslutar sig för att avrätta poliserna men som tur är utbryter en zombieapokalyps....

Eller.. tur och tur.. men i alla fall; nu måste poliserna och gangstrarna samarbeta för att överleva. Det är däremot lättare sagt än gjort.

Jag blir alltid glad när jag får se en zombiefilm som är lite annorlunda. La Horde har boxningsmatcher mot zombies och en galen krigsveteran med fläskmage och stora vapen. Eftersom de försöker ta sig ut ur ett högt hyreshus blir filmen sådär bra klaustrofobisk med trånga korridorer och mycket zombies. Karaktärerna håller kvar vid sin avsky för varandra och den mänskliga faktorn spelar in och försämrar oddsen att överleva. Irriterande ja, men det är inte dåligt i det här fallet för utan det skulle karaktärerna bara vara platta och tråkiga.

Filmen är Fransk. Kul att Norge får lite konkurrens vad gäller moderna skräckfilmer.

The Ward (2010)

The ward handlar om Kristen, en ung flicka på 50-talet, som efter att ha bränt ned ett hus hamnar på ett mentalsjukhus. Redan där har vi ett vinnande koncept. Mentalsjukhus är läskiga. Mentalsjukhus på femtiotalet är ännu läskigare. Lägg då till ett spöke till det. Ett spöke på ett mentalsjukhus på femtiotalet borde vara dödsläskigt. Filmen var inte dödsläskig, däremot lyckades den hålla mig intresserad till slutet.

Kristen stöter på spöket redan under sin första natt på avdelningen och sedan börjar de andra flickorna där försvinna en efter en. Kristen kämpar för att lösa mysteriet med spöket medan hon försöker hitta de som är borta. Personalen är däremot anmärkningsvärt obrydda om de saknade flickorna.

Spöket ser lagomt läskigt ut och lobotomeringar och elchocker är alltid obehagligt, det känns däremot som att de hållit tillbaka, den borde ha varit mer skrämmande. Ett stort minus är att Kristen trots trauma och droger alltid ser fräsch och nysminkad ut. Inte ens i duschen rinner sminket bort.

Slutet av filmen kan i och för sig göra detta faktum helt tillåtet men jag tvivlar på att filmskaparna tänkte på det. Det är nog bara en sån där efterlämning från Dallas där Sue-Ellen alltid vaknade upp nysminkad trots att hon egentligen skulle se ut som en regnbågsfärgad panda om hon sov med den mängden smink på sig.

Är filmen då sevärd? Absolut, om man gillar spöken, mentalsjukhus och 50-talet och kan bortse från perfekta lösögonfransar trots elchocksterapi.

Dark Floors (2008)

Bens dotter Sarah lider av vad som verkar vara autism. Han är missnöjd med läkarnas behandling av henne och bestämmer sig för att ta henne hem från sjukhuset. Sarahs sköterska Emily försöker övertala honom att stanna och de tre åker nedåt i samma hiss. De tar sig däremot bara en våning innan hissen stannar och de är fast i den tillsammans med Jon, gamle Tobias och väktaren Rick.

Tobias får ett anfall och dör men Emily lyckas få liv i honom igen. Strax därefter börjar hissen röra på sig, men den åker inte till entrén utan en våning under den dom startade ifrån.

De kliver ur hissen och finner att våningen är helt tom. De antar att det varit en brandövning men Rick får inte tag i någon annan. När de dessutom hittar en död kvinna med ögonen utklösta inser de att något är allvarligt fel. Nu börjar deras flykt ut ur sjukhuset. För varje våning de tar sig ned blir miljön skitigare och döda kroppar börjar dyka upp i korridorerna. De stöter även på........... Lordi... Skrik-lordi, Bit-lordi, Päls-lordi, Väggkrossar-lordi, Sand-låde..förlåt.. lordi och Mr Lordi himself.... Filmens undertitel är nämligen ”The Lordi motion picture.” Av någon mystisk anledning man aldrig får veta så verkar Lordimonstren vilja ha Sarah. Ben vill inte lämna ifrån sig sin dotter men han väljer ändå vid ett tillfället att lämna henne ensam med affärsmannen Jon som tydligt inte skulle ha något emot att välja sitt liv över flickans. Naturligtvis försöker han mata flickan till Lordimonstren men det är bara Ben som kan göra det så istället blir han Lordi-lunch.

Flykten fortsätter nedåt och Lordi mumsar på folk med jämna mellanrum. Ben och Emily märker att tiden har stannat fastän de verkar röra sig baklänges i den. Låter det intressant? Det är det inte. Det här är nog årtiondets sämsta film. Inte för att de inte försökt utan bara för att Lordi är med. Miljön är läskig men Lordis närvaro gör det hela skrattretande och löjligt. Deras kostymer är inte det minsta skräckinjagande och får mig bara att längta efter gamla hederliga Cenobiter som skulle gjort så själva byggnaden de var i sket ned sig.

Jag vill inte bara ha tillbaka de 85 minuterna av mitt liv, jag vill dessutom ha 85 minuter till som kompensation för att jag satt och såg eländet.

Splinter (2008)

Polly och Seth blir efter ett misslyckat campingförsök kidnappade av Dennis och Lacey som är på flykt undan lagen. När bilen överhettas stannar de på en enslig bensinmack där allt inte står rätt till.

De blir överfallna av ett vidrigt monster och måste arbeta tillsammans för att överleva.

Splinter förvånade mig med bra skådespelare, bra karaktärer och bra monster. Jag förväntade mig verkligen ingenting när jag satte mig för att se den. Döm om min förvåning när det under första minuterna visas en äcklig, taggig sak som överfaller en intet ont anande mackägare, och det ser inte B ut! Därifrån blir det bara bättre, monstren är rent vidriga och den relativt enkla handlingen fungerar utmärkt i sammanhanget. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, om man har farliga skräckelkottar utanför knuten.

Skräckel

Som liten (början på 80-talet) var jag väldigt mörkrädd och min bror som var lite äldre än mig hade filmpostern från Poltergeist i sitt rum. Naturligtvis var min bror snäll och berättade handlingen så jag inte kunde somna om kvällarna och vägrade gå inärheten av en TV med myrkrig på.
Jag höll mig så långt borta från skräck jag kunde, till och med Gremlins tyckte jag var läskig, men så blev jag 13 år och tyckte det var dags att faktiskt se en skräckfilm. Jag och min bästis bänkade oss framför tv'n en kväll och slog igång Fredagen den 13:e. Snopna blev vi när filmen var totalt sönderklippt och allt våld var borttaget. Vilket ju gjorde att handlingen (trots en väldigt enkel sådan) blev förstörd. Man visste inte vem som dött och hur eller när. Vid filmens slut tittade vi på varandra och undrade varför vi tvekat så länge att se en skräckfilm, för läskigt var det absolut inte.  Som tur var gick det att få tag i oklippta filmer och nästa vi såg var Terror på Elm Street och efter den var jag helt fast. Jag kunde och kan fortfarande inte få nog av skräckfilmer.

Mitt intresse för skräckfilm gör att jag ser väldigt många, jag har dessutom relativt dåligt minne så detta är både en minneslista för mig och en möjlighet för att få dela med mig av mitt intresse med andra skräckfilmsfantaster.

Linkster

Länkarkiv

Svenskasidor.nu - Din guide till nätets bästa svenska sidor  

Dagens länkar