Nicole och Jess är på väg från Texas till Kalifornien där de ska starta ett nytt liv tillsammans. Deras planer grusas när Nic vägrar kissa ute i det fria utan tvingar Jess att stanna på världens äckligaste rastplats där toaletterna inte blivit annat än besudlade de senaste 20 åren. När hon planterar sin rumpa ovanpå den bajssmetiga toaletten kan hon läsa på insidan av båsets väggar att någon terroriserat besökare där under årens lopp. När Nic är färdig och går tillbaka ut till parkeringen är Jess och bilen borta. Några väldigt underliga dygn för Nic tar vid då psykopaten som kidnappat Jess börjar terrorisera henne.
Rest Stop är filmen som vill vara allt - The Hills Have Eyes, the Grudge, Hostel etc men lyckas bli absolut ingenting annat än en helt värdelös film med logikluckor lika stora som Norrland. I grund och botten går det ut på att Nic stannar på rastplatsen för att hon är lat. Hon sitter och super alternativt sover tills mördaren kommer i sin pickup. Då får hon panik och springer och gömmer sig tills han försvinner. Varpå hon lallar runt och super eller vilar igen. Filmen har ett väldigt starkt segment som fick mig att bli illa till mods men till och med det lyckades de totalförstöra genom att påvisa att det aldrig egentligen hände.
Man önskar tidigt i filmen att mördaren ska få tag i Nic och ha ihjäl henne så filmen kan ta slut och man slipper se mer av eländet.
För er som ändå ser filmen och gillar den så finns det en uppföljare som jag inte tänker se då jag absolut inte kan tänka mig att den skulle kunna vara bättre.
För att betala av en skuld måste Ritchie resa till Ryssland och stjäla ett gammalt kors. Till sin hjälp har han hetlevrade ryssen Peter och hans idiot till bror Yuri. Redan från start går det snett då Peter är lite väl skjutglad och råkar döda en kvinna under rånet. De tre flyr snabbt till hissen men innan de hinner ned till entréplan stannar hissen och släpper på andra resenärer, varav en av dem är en säkerhetsvakt. När larmet går att någon blivit mördad och de andra ser att Yuri har blod på sig uppstår en gisslansituation. Hissen stannar däremot oförklarligt på 13:e våningen där rollerna snabbt blir ombytta för att sedan kasseras totalt när ett mordiskt tvillingpar börjar jaga dem alla.
Läser man om filmen kan man anta att den är oseriös då tvillingparet är arvtagare till Ivan den förskräcklige. Början av filmen däremot känns seriös vilket gör att man störs när handlingen förs till Ryssland och alla pratar engelska med dålig rysk brytning. Det släpper däremot en bit in i filmen då den uttalat blir oseriös och komisk. När det hände kunde jag njuta av filmen fullt ut och skratta åt discofällor, galna balettdansande mördare och korkade alfahannar.
Helt klart en sevärd skräckkomedi.
1987 är ett riktigt guldår för mig vad gäller skräckfilm av olika slag. Däremot var jag för liten under det året för att se dem så de fick vänta tills 1990 innan de blev sedda av då trettonåriga mig. Här följer några av de filmer mitt tonårsjag föll för:
The Lost Boys blev snabbt en favorit under mitt första högstadieår. Min kompis och jag drabbades av Lost Boys-feber och såg den varje måndag hela det läsåret. Vi kunde replikerna utantill och mumlade fram dem medan vi mumsade på popcorn. Jag hade inte sett så mycket vampyrfilmer tidigare och fann David mfl fascinerande och tuffa med sina extrema 80-tals frisyrer och läderkläder. Årets största crush hade jag på Kiefer Sutherland.
Kiefer/David
Det var tänkt att David bara skulle ha på sig de svarta handskarna när han åkte motorcykel. Tydligen var Kiefer lite peppad och lekte runt med sagda motorcykel mellan tagningarna och föll av och bröt armen. För att dölja gipset fick David ha handskarna på sig hela tiden.
Favoritfilm nummer två under högstadiet var A Nightmare on Elm Street 3 – Dream warriors. Min favoritscen var när de sitter i gruppterapirummet och utför masshypnos. När de alla somnat visar de vad de kan göra i sina drömmar. Det tilltalade mig verkligen att tänka sig att man skulle kunna kontrollera sina drömmar och ha vilken superförmåga som helst. Personligen ville jag ha Taryns. På den tiden var det coolt att klä sig i åtsittande läder med för mycket nitar och ha så mycket hårspray att man dog.
Sen gjorde ju Dokken en riktigt läcker låt och musikvideo också. Att Freddy och Kristen var med enkom i videon gjorde den ju bara bättre. Slutet är fortfarande hur kul som helst så se hela.
När man ser Taryn för första gången i filmen så har hon faktiskt på sig en Dokken T-shirt.
Hellraiser är ett annat guldkorn från samma år. Medan The lost boys och Nightmare on Elm Street 3 var lite lättsammare var Hellraiser allvarlig och riktigt läskig. Att köra krokar i folk och skinnflå dem tyckte jag var ytterst otrevligt, vilket gjorde att filmen blev så himla bra. Jag tyckte så synd om Kirsty som fick utstå all skit bara för att hon hade släkt som var värdelös. Skulle någon då ställt en replika av pusselkuben framför mig hade jag sprungit skrikande därifrån. Hur jag skulle reagera idag kan jag inte säga förrän jag ställs framför en, för även om man blir mer avtrubbad med åren (och modigare kanske) så är jag fortfarande hälsosamt mörkrädd.
Evil Dead 2 är filmen som fick mig att vrida mig av skratt åt handen,
rynka på näsan av äckel åt uppsvällda Henrietta och bajsa i byxan åt
demonerna som besatte allt i sin väg. Än idag ryser jag när jag hör
vaggvisan Henrietta sjunger i källaren och ödsliga stugor i skogen
undvikes. Även jordkällare ses på med misstänksamhet.
När Ash använder motorsågen på Lindas huvud i redskapsskjulet kan man se Freddys knivhandske hänga ovanför dörren. Det finns olika historier till varför den syns där men i grund och botten har det att göra med att Sam Raimi och Wes Craven hyllade alternativt retade den andra genom att ha med posters, filmsnuttar och rekvisita från den andras filmer i sina egna.
Predator var för mig en lysande film som kombinerade djungelkrigsaction med skräcken att bli jagad av ett utomjordiskt monster som bara såg en som en leksak. Tack och lov fick jag aldrig för mig att Rovdjuren faktiskt fanns och satt osynliga och spinkade på folk. Jag bodde nämligen på landet med oändligt med skog runt omkring huset.
En helt vanlig dag på en sömnig liten bar utanför staden Smalltown förvandlas till kaos när en blodig man stormar in och skriker att de måste barrikadera sig. Ingen förstår vad det handlar om förrän ett monster anfaller och blodet börjar spruta. Gästernas och personalens kamp för överlevnad har börjat.
Feast är filmen man ska se om man vill ha sig ett gott skratt, bli äcklad och överraskad. Monstren är inte de bästa man kan se på film men det märks att de är gjorda med glimten i ögat. De är inte tänkta att vara allvarliga och episka, de är tänkta att vara töntiga, mordiska och äckliga.
Varje stereotypiska människokaraktär presenteras lite kort med smeknamn och annan nyttig information man kan tänkas vilja veta om dem innan de går och dör. I Feast går nämligen ingen säker och att gissa dödsordningen är ingen lätt lek. Filmen tänjer på gränser och är allt annat än smakfull.
Jag älskar
monsterfilmer och Feast gjorde mig inte besviken, snarare glatt
överraskad då jag hade ställt in mig på att den skulle vara extremt
dålig.
Feast kom till tack vare Project Greenlight som var en TV-serie där nya filmskapare fick chansen att regissera en film. Inspelningen följdes sedan i TV-serien.
Feast II tar vid där ettan slutar och för snabbt handlingen från baren till staden Smalltown som är... en småstad. Här har monstren redan börjat kalasa på invånarna och de få som överlevt måste slå sig ihop med ett motorcykelgäng för att ha en chans att klara sig.
Jag måste tyvärr säga att den inte alls är lika bra som ettan men gillar man gore, monstersnoppar, monsterkräks, monstersperma etc så är det helt rätt film. Den är på sina ställen fruktansvärt vidrig och bryter ännu fler tabun än del ett. Trots att den inte alls kan mäta sig med sin föregångare så led jag inte av att se den. Den har några underhållande karaktärer och bjöd in till en hel del höjda ögonbryn med sina oväntade vändningar.
Feast III tar vid där tvåan slutar och vi får följa samma överlevares fortsatta färd genom staden för att ta sig i säkerhet. Här får vi veta mer om monstren och om deras konstiga förmåga att förvandla de som de bara spyr lite lätt på till konstiga rave-zombies.
Vid det här laget har vi lärt oss vilka som kommer att dö härnäst (eller i alla fall lemlästas svårt) och blir inte lika överraskade. Däremot är det fortfarande lite förvånande hur några av dem dör. Den avslutande delen i trilogin är inte alls lika äcklig som tvåan utan har tagit ett litet steg tillbaka när det gäller kiss-/bajs-/kräkshumorn. Helt klart den sämsta delen i trilogin men ändå ett måste att se om man gillade föregångarna.
Slutet skulle kunna vara förolämpande men avrundar del två och tre väldigt bra då det visar hur extremt lite de tog filmerna på allvar.
”If you're not living on the edge you're taking up too much space.”
När Sara tagit självmord flyttar hennes tvillingsyster Julia in i hennes hus för att ta hand om detaljerna kring dödsboet. Precis som sin syster så lider även hon av en degenerativ ögonsjukdom som förvärras vid stress. Julia får reda på att Saras ögonoperation misslyckats och även att hon hade en pojkvän. Julia börjar nysta i systerns liv och upptäcker att det kanske inte rörde sig om självmord.
Denna Spanska film är alldeles för lång och relativt ojämn. Den har bitvis spännande sekvenser och sedan blir man matad med utdraget dravel som får en att somna. Den har en hel del mysterier som inte alls är svåra att lista ut och kan även stoltsera med ett totalt onödigt sidospår för att förvilla oss från den riktiga mördaren, när vi redan vet vem det är. Att det dessutom känns totalt ologiskt att Julia skulle stanna i Saras hem när stress kan göra henne blind gör inte filmen bättre.
Igår släpptes första teasern för Resident Evil: Retribution. Jag är själv ett fan av allt Resident Evil, spel som filmer och ser fram emot nästa del i serien. Releasedatum i USA är 14 September 2012.
Del 6 i spelserien släpps den 20:e November 2012. Läs mer på Skillpoint.
Mandy Lane är vad som verkar vara skolans sista oskuld. Hon är dessutom snygg så tonårspojkarna flockas kring henne som flugor runt lort. Efter att hennes bästa vän Emmet gjort bort sig på en poolfest säger hon upp bekantskapen med honom och börjar umgås med de populära ungdomarna; de som super, röker på och har sex med allt som rör sig medan de högljutt bräker ut sin egen förträfflighet. Hon går med på att spendera en helg med fem andra på en ranch där killarnas förhoppningar om att få ligga med Mandy blir grusade av inte bara hennes ovilja utan även en psykotisk mördare.
Jag tyckte att filmen var rätt bra med fina porträtt av bortskämda överklassbarn och lilla rena Mandy mitt ibland dem. Det är dock ett minus att man inte får veta de bakomliggande orsakerna till att folk blir mördade. Visst, man kan anta att det är vissa specifika saker som leder till morden men man får aldrig veta exakt. Kanske motivet bara är att offren är outhärdligt pubertala.
Psykopater och massmördare hålls fångna på en avlägsen rymdstation där en psykolog studerar dem för att lära sig mer om den mänskliga hjärnan. Fångarna har själva valt att donera sig själva till forskningen istället för att bli avrättade för sina brott. En dag anländer en forskare med en ny fånge; En man utan namn och minne som är anklagad för att ha mördat besättningen på skeppet han var ombord på. En av de andra fångarna ser honom som en frälsare och ger honom namnet St George. Den nya forskaren och St George gör båda två så konflikter uppstår både bland personalen och fångarna.
Denna franska film är konstig, bitvis seg och totalt utan rymdmonster. Stämningen i början på filmen kan få en att hoppas på att något onämnbart från rymden ska komma och terrorisera stationen de befinner sig på, men det gör det alltså inte. Monstrena är istället de människor som vistas där och intrigerar och slåss mot varandra. St George har fått i sig någon slags rymdparasit som gör honom efterbliven och hjälpsam. Fångarna delas snabbt in i två grupper; de som är tacksamma mot St George och de som ser honom som ett hot och vill röja honom ur vägen. Under tiden håller forskarna på att gnabbas med varandra då den nyanlända forskaren har metoder som den andra inte tycker om.
Filmen hade kunnat vara sevärd ändå men två specifika saker gjorde att den föll platt för mig; Jag tyckte att det kändes ganska ologiskt att silvertejpa in en man i blötlagd presenning för att han ska kunna dyka i kokande vatten, när de hade tillgång till rymddräkter. Okej att rymddräkter kanske inte är designade för att simma i men de måste väl ändå vara bättre än presenning? Filmen har även en scen som påminde mig om när jag var liten och gick till tandläkaren. I början gick det bra, sedan ökade och ökade obehaget och tillslut försöker man intala sig själv att det går över när som helst. Men det bara fortsätter. Man tänker ”nu slutar det”, men icket. Det håller på i vad som känns som en evighet, tills kroppen är helt utmattad och sinnet alldeles avtrubbat. Det är inte något man frivilligt utsätter sig själv för så Dante 01 kommer inte att visas igen på en TV nära mig.
Fem främlingar blir fast i en hiss. Byggnadens personal gör sitt bästa för att få ut dem men när ingenting hjälper och stämningen blir spänd tillkallas kriminalpolis Bowden; en man som nyligen börjat återhämta sig från sin fru och sons bortgång i en smitningsolycka som hände fem år tidigare. Bowden inser snabbt att läget är värre än någon kunde ana. När lyset släcks i hissen börjar folk bli skadade och så småningom att dö under mystiska omständigheter. Medan han arbetar för att få ut dem så fort som möjligt försöker de i hissen att komma underfund med vem det är som skadar de andra och varför.
Jag trodde inte att Devil skulle vara bra över huvud taget, men tji fick jag, för den är faktiskt inte dålig alls. Jag hade föreställningen att den skulle vara seg och långtråkig för hur spännande kan det bli i en hiss egentligen? Men det var inga problem, filmen hade ett bra tempo med spänning väl utpytsat under filmens gång. Däremot försöker de förklara varför Djävulen kände för att hoppa in i en hiss med fyra andra genom att dra en krystad legend om hur han söker upp och straffar syndare. Den hade dom kunnat skippa, eller i alla fall inte lagt så mycket fokus på.
Devil är den första av tre filmer som gemensamt kallas The Night Chronicles. De är inte en trilogi utan är alla baserade på Shyamalans ideer som andra kommer att skriva och regissera. Film nummer två heter Reincarnate och ska ha spelats in under 2011.
Så vilken film av de jag recenserade under 2011 tyckte jag var sämst då? Dark Floors och Shallow Ground slåss om förstaplatsen. De är båda filmer man bör sträva efter att skona mänskligheten från.
Hedersomnämnande till Arachnid som faktiskt är så dålig att den bör ses.
