|
Resident Evil 4, Wii edition |
Sex år har gått sedan Leon lyckades
ta sig bort från Raccoon City. Året är 2004 och han har börjat
jobba för USA:s regering. Han får i uppdrag att bege sig till
Europa och frita Presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Leon som
utvecklats till en riktig tjejtjusare tar tillfället i akt och
spänner sina hjältemuskler. Föga visste han att han skulle behöva
övervinna enorma hinder och utstå stor smärta för att kunna rädda
världens mest irriterande tjej.
Hej då fasta vinklar, ribbons,
grod/gorillazombies, itemboxes och lickers.
Hej tredjeperson, galna bybor, Merchant
och läskig parasit.
Något som fortfarande är detsamma är
en enerverande sidokaraktär, en knasig antagonist och våra kära
skrivmaskiner.
|
Leon S. Kennedy |
Kameran är fokuserad bakom Leon och
zoomar in lite över axeln när han siktar med sitt vapen, så man har gått ifrån fasta kameravinklar.
I fyran har man slopat
traditionella zombies (lite synd tycker jag, men de har en historia
att berätta som kräver det.) och istället får man möta horder av
Los Ganados. De är extremt inavlade, religiöst fanatiska och äts
upp innifrån av en äcklig parasit. Till skillnad från zombies så
har de ett medvetande och kan kommunicera med varandra och skrika
saker som för mina svenska öron lät som något helt annat än vad
de egentligen sa.
|
Los Ganados |
Tyvärr gör avsaknaden av hjärndöda zombies som bara vill äta ens hjärna att skräckelementet i stort sett är borta. Visst, det är fortfarande spännande på sina håll men det är inte längre överlevnadsskräck.
|
Leons väska |
Istället för en praktiskt Itembox har
Leon nu en attacheväska som tränar upp ens Tetris-kunskaper. Den
har nämligen ett rutnät och varje föremål tar upp viss många
rutor. Som tur är kan man uppgradera väskan så den blir större,
men det är inte billigt att se till att Leon har det bästa vad
gäller vapen och kringutrustning så det var ett måste att
frenetiskt leta skatter och pengar.
Sagda skatter och pengar använder man
sedan till att köpa nya vapen och uppgradera gamla hos The Merchant.
Han besitter mäktiga teleportationskrafter men är extremt sårbar
så han kommer att dyka upp där man minst anar det (om man inte
tjuvkikat på kartan) och man kommer att nästan skjuta honom av
misstag ungefär trettiotvå gånger.
Miljöerna i spelet är snarktråkiga
om man jämför med föregångarna. Inte ens palatset som finns på
ön kan stoltsera med att vara praktfullt. Allt är brunt och skitigt
på ett tråkigt sätt och det känns som att miljöerna fick ta ett
steg tillbaka för att framhäva all action. För action är det. Det
finns gott om stora, öppna utrymmen där det sprutar Los Ganados i
olika former. Längre in i spelet får bönderna ge vika för
kultister och militärer.
Nu kan ovanstående text verka lite
negativ här och där, men det betyder inte att jag inte gillade
spelet. Däremot kunde jag inte spela själv då jag och Wiimotes
inte kommer överrens. De tvingar mig att hålla handen på ett sätt
som är rena döden för handleden och inte ens jag är så fanatisk
speltokig att jag inkapaciterar mig själv bara för att ha fått
spela. Nä, det var upp till de andra att sköta den här. Eftersom
jag spelat större delarna av föregångarna tyckte jag det var okej
att luta sig tillbaka utan dåligt samvete.
|
Leon och Assley |
Leon som huvudkaraktär är brilljant,
däremot ifrågasätter jag Ashleys rätt att leva. (Eller Assley som
vi okärleksfullt kallar henne). Hon är gnällig, ful och värdelös.
Det hade varit intressantare om han behövt rädda en gråsten, för
den hade i alla fall hållit käft och kunnat användas som ett
vapen.
Om man bortser från Assley så är
resten av storyn riktigt intressant, om än svåråtkomlig, då man
matas med en liten bit här och en liten bit där.
Över lag var jag nöjd när spelet väl
var slut och som en liten extra bonus fick vi följa mystiska Ada Wongs
äventyr. Områdena hon passerade genom piffades upp med en färgklick i form av hennes ologiska klädval.
|
Ada Wong |
Är detta vad man skulle ha på sig i ett främmande land fullt med monster?