Resident Evil - Code Veronica X

Hej då förrenderade backgrunder och hej 3D-bakgrunder. Litegrann i alla fall. Man går fortfarande in i ett rum som har sina förbestämda kameravinklar, det är bara det att går du nu in i ett hörn av rummet eller springer längs en lång korridor kan kameran följa med dig. Ibland. Precis som i sina föregångare händer det att man kliver in i ett rum, hör stönande från zombies eller tassande små ljud av en Hunters söta små fötter mot stengolvet. Däremot ser man dem inte men man kan ge sig fan på att om man kliver fram hamnar man i famnen på tio monster. Man stannar vid dörren, siktar och väntar. Efter varierande tid kommer monstret fram och man får skjuta fanskapet. Men det här var vi ju vana vid från tidigare spel så det var bara att bita ihop och följa spelets regler.

Grafiken är av förklarliga skäl snyggare än tvåan och trean. (Ja, originalet av ettan också. Det är däremot inte snyggare än remaken och Zero.)

Claire Redfield skjuter zombie

 

Att det heter Code Veronica X beror på att det är en lite upphottad version av Code Veronica med nya filmsekvenser och lite bättre grafik. 

Precis som det här inlägget så är Code Veronica är långt. Lååååångt. Det har förhållandevis lite områden att utforska om man jämför med ettan men jäklar vad tid det tog att spela igenom det. Som med alla RE-spel så skulle det gå tokfort andra, tredje gången man spelar det, men just första gången när man inte har någon koll över huvud taget tar det sin lilla tid.

Storymässigt är det här spelet mycket bättre än trean. Code Veronica ger en insikt i vad familjen Ashford har för fuffens för sig och man får nya antagonister blandat med lite gamla. Jag ska inte avslöja något men en favoritonding från tidigare spel återvänder för att göra livet surt för oss.

Alfred Ashford vs Steve

Tyvärr har spelet nackdelar också. Resident Evil 0 – 3 har ju en viss spelstil som man i början kan hata för att den verkligen inte underlättar för oss att överleva. Code Veronica fortsätter på samma bana, men tar det hela ett steg längre och straffar oss för att vi inte fuskar och har en walkthrough. ”Men hur svårt kan det vara?” tänker nog många. Jävligt svårt är svaret. Item box finns även i detta spel och när man byter karaktär efter mer än halva spelet märker man att de har tillgång till samma låda. Tyvärr fanns det inte mycket i lådan då eftersom vi proppat Claire full med utrustning för att klara en boss. Detta ledde till att Chris fick gå runt som den fattiga kusinen från Svappavaara och hanka sig fram med de smulor som han kunde hitta. Tillslut funkade det inte längre och vi fick ladda om och köra hans del igen, den här gången med fler saker från Claire. När vi så misstänkte att ett nytt byte var på gång dumpade vi det mesta i lådan igen, spelade med Claire en liten stund. Sedan byts det tillbaka till Chris och en bossfajt. Utan tillgång till lådan. Där stod vi med en handgun, 30 kulor och ett snopet ansiktsuttryck. Det var bara att ladda om till innan den här fadäsen och spela om en bit med Chris, sen Claire, sen bossen och till sist få spara. Efter det var det väl mer eller mindre smärtfritt men kunde de inte ha gjort så att när det byttes gubbe lades allt i Item box?

En annan nackdel är.... Steve. Från första sekund är han så irriterande att det borde vara skottpengar på honom. Capcom verkar ha en förkärlek för irriterande sidokaraktärer som man tvingas hjälpa/ta hjälp av. Trenden fortsätter nämligen i RE 4, men det går vi djupare in på i ett senare inlägg.

Steve

Trots att man känner sig lite straffad för att man inte kunde förutse när man ska lämna saker i Item box och inte så är det med vemod man för sista gången plockar upp en ribbon och går bort till skrivmaskinen för att spara. Jag gillade verkligen spelet, trots dess onda sidor. Med Code Veronica är det slut på en era känns det som, men samtidigt är vi redo att gå vidare till RE 4 med sin mer actionorienterade framtoning.

Chris och Claire Redfield

Code Veronica var ett spel jag aldrig fick spela när det kom eftersom jag inte ägde en Dreamcast. (Gjorde någon det?) så det var otroligt roligt att få spela igenom det (trots Steve) och nästan ännu roligare att få spela det med min dotter och lillasyster så även de får fortsätta ta del av Resident Evils universum.

För tidigare inlägg om Resident Evil-spelen klicka här.