Huvudkaraktären – Gordon – är en
till synes lugn och trevlig man som dock verkar ha något problem
hemma. Han är arbetsledaren och har tagit på sig att sanera ett
gammalt mentalsjukhus. Hans polare Phil är med honom, liksom Hank,
Mike och Gordons brorson Brendan. Hank har stulit Phils flickvän så
det är lite dålig stämning där men överlag arbetar de alla bra,
förutom långa rökpauser. Mike tar dessutom långa svängar ner i
ett arkiv där han av någon anledning lyssnar på en patients
sessioner med sin läkare. Jag har svårt att förstå hans intresse
av denna patient men man får i alla fall höra hennes olika
personligheter bli intervjuade av läkaren. Filmen rör sig framåt i
sakta mak utan att så mycket egentligen händer tills Hank
försvinner. Därefter berättar Gordon varför han inte kan åka hem
och Phil börjar ifrågasätta Gordons ledarskap.
Från banden i källaren får man höra
läkaren dra ur de olika personligheterna vad patienten gjorde för
att bli inlagd på mentalsjukhuset.
Efter att Brendan sett Hank i ett av
trapphusen och alla i arbetslaget springer runt för att hitta honom
igen börjar ödesdigra saker hända som leder fram till slutet där
det avslöjas för oss vad som hänt och varför.
Jag känner att Gordon, Phil och de
andras historia hade kunnat utspela sig exakt var som helst. Att
handlingen utspelar sig på ett mentalsjukhus verkar för mig mest
som att någon tänkte ”Mentalsjukhus är ju dödsläskiga! Låt
handlingen utspela sig där så blir filmen nog klassad som skräck!”
Missförstå mig inte nu; jag tycker
filmen var intressant och hade en historia att berätta. Jag tycker
bara att den kunnat berätta den i vilken annan plats som helst i
behov av asbestsanering.
I och för sig finns det en likhet
mellan gruppens öde och patientens historia, men det finns inget som
direkt säger att det var någon högre (eller lägre) makt som
styrde dem.
Filmens långsamma och lite lugna ton
gjorde att jag inte blev rädd alls fastän det tydligt märks i
filmen att man borde haja till och reagera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar