It (1990) - Remakes del 8

It, eller Det som vi säger i Sverige, är en miniserie från 1990, baserad på en bok av Stephen King.

IMDb

Filmen (ja, jag kallar den film även om det var en miniserie för TV) handlar om ett gäng utstötta barn som finner varandra under en sommar. De får inte bara nya vänner, de måste även kämpa mot en ondska som hemsökt staden i generationer. Vad som verkar vara en ond clown kidnappar och mördar flertalet barn. Efter att ha stått ansikte mot ansikte med Pennywise lyckas de fördriva honom.

Trettio år senare blir de alla kallade för att avsluta det de påbörjade och döda Pennywise en gång för alla.

Det här är en film som har följt med mig länge. Redan som trettonåring satt jag och skrek framför TV'n tillsammans med mina kompisar. Tim Currys porträttering av en ond clown gjorde att min redan hälsosamma misstanke mot clowner blev starkare.

Det har varit lite snack om en remake av Det och för att kunna ta bättre ställning till om en sådan behövs eller ej såg jag om filmen förra veckan. Jag är inte emot remakes över lag, jag tycker bara att en del känns helt omotiverade då originalen är så himla bra. Är Det så himla bra då att den inte behövs göras igen? Att den är gjord direkt för TV drar ner kvalitén lite grann. Barnskådespelarna är bättre än de vuxna, manuset är lite halvtruckigt och följer inte boken speciellt bra och slutet är bedrövligt. MEN.. Jag anser att det här är en film som är så pass bra ändå att den bör ses av alla som gillar skräck. Man får bara inte missa Tim Currys brilljanta porträttering av en mordisk clown. 

Vad gäller en remake så kan jag faktiskt tänka mig att ta en titt, men bara om den får tillräckligt hög åldersgräns. Allt för ofta försöker filmbolagen mesa ner handlingen så en film blir lite mer barnvänlig, bara för att kunna tjäna några extra dollar på en lite bredare publik. 

Tack till Warner Bros för recensionsexemplaret.

Skräck-café!

För att ta lite tid att tänka över en sak och fatta ett mycket viktigt beslut gick jag och pojkvännen och åt lunch på Nya Konditoriet, Strömpilen. När jag bär min bricka till det utvalda bordet passerar jag en stol som jag tittar ner på. Den är brunkletig på insidan. Jag tänker att det nog suttit något söligt barn där och ingen har hunnit torka upp efter det än. Vi sätter oss och börjar äta. När jag tagit tre tuggor av min lasagne tittar jag på stolen snett bakom pojkvännen. Det här är vad jag ser:

Även fast det är taget med min kassa mobilkamera ser man tydligt det svarta kladdet på utsidan av stolen. Jag tittar mig sakta omkring i lokalen och varenda stol ser ut sådär. Inte bara på sidorna, utan även på ryggen och insidan. Jag försöker låta bli att tänka på det medan jag avslutar min lunch. När jag väl är färdig tittar jag ner på sätet vid väggen jag suttit på; det röda sammetsliknande tyget är fullt av intorkade fläckar, varav några ser ut som krackelerat bajs.

Det var så äckligt att jag faktiskt inte hade blivit förvånad om Leatherface stått i köket och lagat maten och köttet i det jag just åt var en blandning av människa och get.

Klagade vi? Nä, jag var nog för chockad för att kunna kommunicera med personalen. Jag är fortfarande helt ställd.. hur kan NK låta sina stolar se ut sådär? De kan inte ha torkat av dem sedan första världskriget. Det tar ett tag innan den där mängden smuts uppstår. På ALLA stolar. (Ja, jag tittade.)
Fast... det kanske är Lulu Carter från Äntligen hemma som varit och inrett. Hon gillar ju patina och det där är ju det på sitt eget speciella sätt. Om det är så, då får jag ju skämmas. Då har jag gått och blivit äcklad och skrivit om det helt i onödan. Pinsamt.

Och beslutet vi skulle fatta?  Vilket Xbox 360 bundle vi skulle köpa.

The Human Centipede - First sequence (2009)

IMDb

Remakes del 7

Hellraiser

Fin Pinhead

Vad jag kunde hitta om remaken av Hellraiser är information från hösten 2011, så det är nog fortfarande ett bra tag kvar innan denna film ser dagens ljus.

Men redan 2007 började det ryktas och pratas om en remake av Hellraiser. Dimension som har rättigheterna har gått igenom en hel hög med potentiella manusförfattare och regissörer. Bland andra Patrick Lussier  och Todd Farmer. De hade ett eget manus med sig och lovade att ryktena om att filmen skulle få 13-års åldersgräns var falska.

Däremot verkade deras mer våldsamma vision om hur filmen skulle vara inte tilltala Dimension och manuset ändrades drastiskt flera gånger. Regissörerna ville ha den episk och mörk för en vuxen publik och sa tillslut att om de inte fick göra filmen som de ville skulle de lämna projektet, vilket de verkar ha gjort.

Tyvärr så finns det en tidsbegränsning på hur länge Dimension får ha rättigheterna och för att förlänga dem klämde de ur sig Hellraiser: Revelations. Det är den nionde filmen i serien och de stressade fram filmen med minimal budget och en skitful Pinhead. 

Skitful Pinhead

 Clive Barker ville framhäva att han inte hade något med den filmen att göra och skrev på Twitter:

”Hello,my friends. I want to put on record that the flic out there using the word Hellraiser IS NO FUCKIN' CHILD OF MINE!

I have NOTHING to do with the fuckin' thing. If they claim its from the mind of Clive Barker,it's a lie. It's not even from my butt-hole. ”

Så tillbaka till remaken då – om Dimension någonsin kan komma överrens med sina filmskapare så kanske den blir av. Med tanke på hur eggade de är på att behålla licensen så lär de förr eller senare komma till skott.

Så om vi då drar lärdom av hur Dimension har behandlat Hellraiser-franchisen så kommer en remake att vara barnvänlig, slarvigt gjort med fula specialeffekter och ha Robert Pattinson som Pinhead. Kul.

Bara skitful

Köttkniv, bokstavligen?

 Idag besökte jag ICA Maxi för att storhandla och möts av denna skylt utanför entrén:


"KARRÈKOTLETT

ICA. Ursprung Sverige.
Ca 2000g. Med ben skivad av griskött.
Max 2 köp/hushåll."


"Med ben skivad av griskött"? Menar de alltså att grisköttet har skivat benen?

Jag visste att nya flugan inom köksknivsvärlden var keramik, men nu har alltså efterträdaren kommit.
Keramikkniven.... säg hej till grisköttkniven. Ny, stark och köttig.

Jag letade igenom hela affären men hittade ingenting som ens påminde om en kniv gjord av kött. Snacka om falsk marknadsföring.

Remakes del 6

The Host

The Host (Gwoemul) är en Sydkoreansk favoritfilm. Den handlar om en konstig och lätt dysfunktionell familj som svetsas samman när tonårsdottern blir kidnappad av ett enormt, muterat sjömonster. Filmen är härligt knasig och förvånansvärt snyggt gjord med några riktigt spännande scener. Personligen tror jag att en remake av denna inte kommer att kunna behålla samma charm, utan jag rekommenderar alla att se originalet. Men se till att ni ser den med originalspråket också för dubbningen till engelska är helt värdelös. Jag har fortfarande svårt att förstå hur någon kan vilja se saker dubbade bara för att de är för lata för att läsa undertexter. Skulle det hända att Sverige började dubba allt till svenska med Mikael Persbrandt som alla manliga röster (faktisk mardröm) skulle jag nog sprängas. 

Det man vet om remaken än så länge är att Universal Pictures har köpt rättigheterna och verkar ha en producent klar; Gore Verbinski (har regisserat Pirates filmerna, Rango etc) och regissören Fredrik Bond (som inte verkar gjort mycket alls tidigare). Mycket mer vet jag inte i nuläget annat än att om man googlar The Host får man upp massa fan art från folk som gjort egna dvd-omslag och affischer till filmatiseringen av Stephenie Meyers bok The Host.

Precis som med mycket annat är det väl bara att vänta och se vad som händer.

Remakes del 5

The Crow

Brandon Lee

I januari i år skrevs det lite här och där på nätet om att en ny The Crow ska släppas och att filmbolagen slagits färdigt om vem som ska få äran att sätta sitt namn på produktionen. Tydligen vann Relativity över Weinstein och fiskade upp producenter, regissör, manusförfattare etc.

Filmen The Crow från 1994 är ju baserad på serietidningen med samma namn och således inte den första kråkan. Den nya filmen ska tydligen utgå ifrån serietidningen och inte första filmen. Största skillnaden mellan serien och filmen verkar däremot vara hur och var Eric och hans fästmö dör. Plus att Eric inte har något efternamn i serien så Draven kommer från filmatiseringen. Däremot är den första filmen så pass kultförklarad att man bör gå väldigt varsamt fram och verkligen tänka över sina beslut angående filmen.

Men verkar det helt genomtänkt när dessa tre herrar är de som varit på tapeten vad gäller rollen som Eric:

Bradley Cooper

Bradley glimten-i-ögat-jag-försöker-vara-en-bad-boy Cooper.

Channing Tatum

Channing jag-tror-jag-är-söt-fast-ändå-manlig Tatum

Mark Wahlberg

Mark världen-är-glad-jag-slutade-rappa-och-dansa Wahlberg

Mark Wahlberg har gjort en hel del bra filmer men känns inte alla tre skådisar lite för gamla? Jag har alltid tänkt mig Eric som yngre än 30. Channing är 32 nu, Bradley är 37 och Mark är 41. Visst att Hollywood har en förkärlek för att låta äldre spela mycket yngre än vad de är, men här tycker jag ändå man kan försöka hitta någon lite mer trovärdig åldersmässigt.

Det är mycket som inte är fastställt och rykten florerar så det ska bli intressant att se vad som kommer ur det här. Däremot tycker jag faktiskt inte att en ny The Crow behövs. Originalet duger fint än idag. 

Mum and dad (2008)

 

Mum & Dad på IMDb

Polska Lena har just börjat jobba som städare på Heathrow och lärt känna Birdie och hennes bror Elbie. När Lena missar bussen efter jobbet erbjuder sig Birdie att ordna skjuts åt henne med sin pappa. Lena följer med syskonparet hem. Någon knockar henne och hon vaknar bunden i en säng, oförmögen att tala. 

 

Mum and dad fångade min uppmärksamhet eftersom den påminde mig om en favorit från början på 90-talet - The people under the stairs; missanpassade vuxna kidnappar barn och tonåringar för att uppfostra dem som sina egna. Det är bara det att om de inte lyder så råkar de illa ut. I Mum and dad lyckas de porträttera en sjuk och störd familj som inte kompromissar utan deras offer får anpassa sig och bli som dem eller dö.

 

Olga Fedori 

Fastän Lena (Olga Fedori) knappt pratar under större delen av filmen lyckas hon ändå förmedla en känsla som gör att man bryr sig om henne och tycker synd om henne. Pappan i familjen var däremot lite väl slät, han hade kunnat göras bättre. Huset är vad jag skulle förvänta mig att en psykopatisk, brittisk familj skulle bo i – stort, slitet och skitigt med en vuxen dotter fastkedjad i en säng på övervåningen. 

Filmen är bra men inte lika bra som The people under the stairs men å andra sidan är det svårt att slå tonårens skräckfavoriter.